Peter Sandelin, del 4

Det är alltså böckerna från och med »Dikter mellan vinter och vinter« vi kommit att intressera oss för. Författarskapet har då genomgått en positionsförändring från ensam ute i skogen, till - Tillsammans för världen, från starkt engagerad till bitande ilska. Det tidigare författarskapet har onekligen sina höjdpunkter, och bjuder också på antologismycken som Tecknaren (han drar en vit linje/ vit som dagsljus), några sandkorn (rör på sig i mörket [- - -] några sandkorn har bytt plats), På stationen (jag tror att snön inte snöar uppåt för att ingen väntar på den där), och Vad gräver du (som A. Tiger citerar här) Det är en både friare och exaktare dikt som möter oss i de senare dikterna, och en starkare musikalitet.

Här står vi i den period han beskriver i Lyrikvännen 1/01, intervjuad av Camilla Hammarström: »Vi kommer in på om han någon gång känt ett tryck att nå ut till fler med sin dikt. Han säger att det i perioder nog varit så att han kunde skriva så att alla människor kunde ta emot det. Att det skulle vara någon slags social mening med det., att man skulle kunna förändra världen till det bättre. Jag säger att det kanske är svårt med den slags poesi han skriver. Att den kanske är för exklusiv för de som inte redan är intresserad av poesi? - Ja, ohjälpligt! Men jag har ju haft några samlingar - ett slags prosa - där jag mer försökte rikta mig till en vanlig läsare. [där »Vägen upphör men jag fortsätter« kan sägas vara det mest lyckade exemplet enl. Purpur då] Men då blir det mer som rop och skrik efter kontakt. Jag brukar kalla det min sociala period. Men den utgick från ett genuint behov hos mig. När mina barn kom till världen upplevde jag världen ur deras synpunkt. Jag hade ju åren innan haft hemskt lite kontakt med andra människor. Då upplevde jag människor från grunden. Jag kom med i Författarföreningens styrelse och fick mer kontakt med människor utanför hemmet. Jag tyckte det var så fruktansvärt intressant att träffa och prata med andra människor. Varenda människa jag upplevde omkring mig tyckte jag var något fantastiskt. Det var ett slags social väckning. I diktsamlingen »Dikter med varandra« från den tiden kan man se hur jag ville uppleva allt tillsammans med andra människor.«

Men Peter Sandelins engagemang har andra estetiska uttryck än den vanliga »engagerade« poesin. Där finns till exempel en spontanitet och en bedårande musikalitet vars motsvarighet jag inte upplevt någonstans, möjligen med undantag av den Tjuvasisk/ryske poeten Gennadij Ajgi (vars första volym på svenska heter » Tystnad, snö«, jfr Sandelins »Tystnader, ljud« och PS många snödikter).