massindustriellt passerad skvalmusik

I anslutning till föregående post kan man, som Torsten Ekbom gör i »Experimentfälten«, citera Peter Schat:

»Om du går till Indonesien med dess annorlunda skalsystem, sléndro och pélog, eller till Indien eller Kina, så har de överallt samma transistorapparater och samma popmusik, Den ligger som en oljehinna över Världen nu«.

Ekbom fortsätter själv:

»De globala akustiska oljeutsläppen går inte att hejda, lika lite som en tesked doppad i vattnet skulle kunna få Titanic att vända. Peter Schat konstaterar bara fakta. Och uttrycker en oförställd förvåning över att den massindustriellt passerade skvalmusiken satt en tjock parantes kring musikutvecklingen under hela 1900-talet, som om modernismen aldrig hade existerat. Istället en återgång till den klassiska treklangsharmonik som Rameau lade grunden till i sin ”Traité de l’harmonie” från 1722. Tonika, dominant, subdominant. «

Ekbom avfärdar vidare ”den sk världsmusiken” eftersom den enligt vad han anser har ”råkat i klorna på den komersiella hydran”. Men vad ska man då tänka om dem som opererar i gränslandet mellan populär och finmusik, mellan avantgardistisk fulmusik och ABBA- the movie? Är väl knappast alla gripna av den kommersiella hydran, lika lite som alla sk världsmusikartister skulle vara det. Det kulturella område som helst sysselsätter sig med att dra gränser mellan fint och fult är väl annars litteraturen, heter något populärlitteratur, är det tramslitteratur, helst sk kriminallitteratur ( jag menar inte att folk inte skulle få vara elaka mot varandra i litteraturen). Vidare vill jag betänka att mkt sk experimentkultur numera lätt går att få del av, hur mycket än konstnären själv har vänt publiken ryggen. Hela publiken kanske inte kommer att springa efter henne, men jag väljer att tro att allt inte är förlorat.