Margareta Renberg

Just när jag skrev föregående inlägg (vissa delar av det här inlägget ingick förut idag i pst-ps/Kabusa) sände p1 ett porträtt av Margareta Renberg, som jag sedan tidigare har inspelat på kassettband, där hon bla hävdar att målare är mycket trevligare än poeter och att just detta var en av anledningarna till att hon slutade ge ut lyrik trots att hon gav ut det många anser vara 70-talets mest lyckade lyrikdebut (»En tatuerad dams memoarer«). (programmet finns att avlyssna här) Margareta har nyligen avlidit, något jag helt missat, några fler diktsamlingar fick vi alltså inte, men väl en massa tavlor. (Se vidare omkonsts minnesartikel, länk ovan) »hur kommer det sig att så många målningar heter Ut?« frågade hon sig en gång på en konstutställning, är det något speciellt tema de har? ( varefter det naturligtvis visar sig att UT är en förkortning, ibland skriven U/T, för utan titel, det hade hon aldrig tänkt på att man kunde kalla en tavla.. Purpur vill passa på att påpeka att jag är trött på böcker med en enda stilgrad, dvs böcker som totalt saknar rubriker, och dikterna/kapitlen inte ens är åtskilda på så enkla och vedertagna sätt som med anfanger eller numreringar. Inte för att jag tycker att man nödvändigtvis måste kalla dikterna något, men att alla böcker ser likadana ut är i längden tråkigt, och det här svit-tänkandet suddar/tunnar ut mer än det skapar.( Homeopatisk UT-spädning? )