»Venus Vanish« av Sofia Stenström levde mer än väl upp till våra visserligen rätt lågt ställda förväntningar (inte så konstigt eller?)( har lyrikvåren varit särskilt spännande hittills?). Det är förmodligen nollnolltalets bästa debutdiktsamling, iaf den mest inspirerande, och den som mest visar på en poet med ett eget personligt språk.
Jesper Olsson i SvD:
»Historien om begäret och lagen - som bearbetas och förgrenas genom en lekfull behandling av klichéer som docka, sår, ros och så vidare - kommer till exempel att kopplas ihop med frågor om skrivandet, och med en rad favoriter ur senmodernismens poesiparlör: det vita, munnen, handen, rösten.
Stenström besitter dock en förmåga att framkalla ny energi ur dessa vältummade termer. Genom ett fräckt och varierat språkarbete - ordlekar och ljudspel, språkblandningar och nybildningar ("delkande", "antänkning"), undflyende metaforer och urballat lallande - görs läsningen till en lustfylld aktivitet.
Framför allt lyckas hon skapa en skiftning i tonlägen och stämningar, vilket är befriande i en poesivärld som ständigt på nytt tycks klyva sig mellan det allvarliga och det humoristiska.«
I »Venus Vanish« händer det något på alla sidor.
Wahlström&Widstrand har följande att säga om Sofia Stenström:
»Sofia är en övertygande poet, vars poesi förefaller sprungen ur en extrem uppmärksamhet på och känslighet för språket och dess nyanser.«
Purpur håller med.
Aftonbladet och
DN förstår inte. Den mest rättvisa recensionen hittar vi i
GP, och är skriven av Jan Arnald. (fler recensioner
här, och
här )
Sofia Stenströms presentation på svb.se
Det är en mycket lekfull poesi, det här- men en lek på hög nivå, där ordens musik får dem att betyda så mycket det går. Det skorrande i dikterna är av sådant slag att det genererar vackra övertoner.
Poesin i boken riskerar hela tiden att bli för fragmentarisk eller för lekfull, men det blir den aldrig, och jag hittar egentligen inte några verkligt stora svagheter, möjligen kunde man önska ett större antal
vilpunkter , att den mindre sällan stannade vid antydningar av scenens egenskaper. Men jag menar för den skull inte att något i boken skulle ha tagits bort: för en gångs skull hade man faktiskt önskat en
längre bok(tendensen är väl just nu att skriva alltför långa och dåligt sovrade diktsamlingar?).
Vi hoppas att det inte stannar vid en bok, och nästa gång kommer vi bli ännu mer överraskade och förlaget kommer dessutom att ha letat fram tryckeriets finaste papper, det vore Sofia Stenström värd.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar