grafomani, skrivkramp

Några hastigt nedtecknade anteckningar rörande Pontus Dahlmans två artiklar som nyligen publicerats i DN (vilka vi naturligtvis läst på nätet: om grafomani, att allt fler skriver tjocka böcker, och publicerar hyfsat ogenomtänkta inlägg på forum som Det här (purpur), respektive skrivkramp, att inte kunna formulera sig. Av desa två tillstånd känner vi att vi ligger närmast skrivkrampen (fast vi önskar att vi kunnat hitta ett annat ord som bättre täckte det vi ville mena med att använda just det ordet)(vi ser bloggförfattandet som ett led i övervinnandet av ett problem med formuleringsförmågan vars orsaker tidigare har antytts här), något som kan tyckas motsägas av mina allt mer pladdriga och frekventa inlägg här på bloggen. från DN Kultur - Det plågsamt tomma arket:

"De emotivt inriktade psykologerna säger att en författare som raderar allt hon skriver gör det för att hon ­exempelvis är hämmad av en krävande förälder, som just slagit en signal och därmed brutit ned självförtroendet och satt i gång självcensuren. Den kognitiva skolan säger att blockeringen kan bero på att författaren satt upp alltför invecklade 'kompositionella strategier'; att skissen som ritats upp i huvudet är så krävande att den som skall förverkliga den inte mäktar sätta i gång. Som när Dante under 'flera dagar' tvekade att börja på sin 'Den gudomliga komedin'. Det krävs mod för att inreda helvetet."

& sanningen ligger någonstans däremellan om man nu får utgå enbart från sin egen empiri när man utformar en teori. Fast de avancerade kompositionella strategierna, skulle jag vilja hävda, är inte enbart blockerande, det är också en hjälp för koncentrationen, mina texter som alltid riskerar att falla sönder av att vilja handla om allt möjligt samtidigt, några av de här grafomanerna Dahlman talar om kanske också kunde hjälpas av sådana eller av en så enkel strategi som att i viss mån skriva med papper och penna ( att själv utforma bokstävernas form, en i taget). längre ner i Dahlmans skrivkrampsartikel:

» - En bra sak med litteraturen är att den inte har bråttom. En dålig sak med vår tid är att det är så jävla bråttom med allt, säger Staffan Söderblom, ledare för kursen litterär gestaltning vid Göteborgs universitet.»

Litteraturen kanske kunde tänkas ha olika hastighetsgrad och att vissa texter då skrivs snabbare och också är avsedda att läsas snabbare, vilket naturligtvis kan sägas vara giltigt för till exempel dagboksbloggarna, men riskerar väl att bli ett onödigt lättviktigt material som genom att tex inte tänka och formulera krångliga tankar och låta bli att reflektera över tex livssituationer som inte gärna låter sig formuleras i onödigt hög grad ytterligare höjer tramsnivån i människornas huvuden (och därmed bidrar till kaos i människornas tankematerial med efterföljande försvagning av tankeförmågan) ?

Söderblom säger också: »Man måste inte alltid ge ut böcker bara för att man är författare. Man måste inte skriva bara för att man har den fysiska möjligheten att skriva«. Vilket kanske någon eller några borde ta sig en så kallad funderare på( om märkliga språkliga konstruktioner som tex detta ord och tendensen att byta ut vissa suffix mot andra för att göra det lite roligare, skoja till det lite, kanske vi tar upp här någon annan gång). & det här inlägget blev naturligtvis ett långt inlägg. Dra era egna slutsatser. (som vi härmed ytterligare förlänger, ändrar lite i inledningen och så. För tydlighetens skull)