Jag har inte sett "Catching the Friedmans", men jag har läst Maria Zennströms essä i Lyrikvännen 1/05. Jag citerar:

»Clownmasken Silly Billy med sina jättelika åttiotalsglasögon, som inte förändrats på femton år, är en kärleksfull karikatyr av pappan Arnold.       På samma sätt är Davids eget liv en fin, antydd ram, en skådeplats. Han tar in familjens drama i den egna kroppen, låter den utspela sig inuti honom..«

        Det händer när jag står framför spegeln att jag ser min fars ansikte växa fram bakom mitt eget, vilket är mig oerhört skrämmande naturligtvis. Detta händer aldrig på en balanserad dag då jag tydligt kan se att likheterna är få. I någon mån tog jag också in min egen familjs drama i min kropp, blev svag, skakade och fick ännu svårare att tala(jag har alltid setts som en tillbakadragen pojke). Något som blev något bättre sedan jag helt tog avstånd från pappa.         Jag vill här nämna att det tyvärr tycks vanligt att oreflekterat upprepa sina föräldrar - - -. Att inte göra det själv.     Någon måste bryta kedjan, ta av sig de felaktiga glasögonen och ta på sig sina egna. (Ursäkta om ni inte får min metaforik att fungera).