Så tillsammansdikter är inte tillräckligt strålande?

Nog verkar det vara så att en text skriven tillsammans med andra på något sätt har lägre status än texter av en ensam författare. Hur utvecklades egentligen idén om det ensamma geniet (med direktkontakt med himlarna/ och sin kvinliga musa vid sin sida) och varför har den så starkt fäste (i finkulturen iallafall (nog verkar parantesen (Lennon/McCartney) (eller(McCartney/Lennon) som det står på Beatles första album) ha en något högre glans än ett ensamt (McCartney)?))? [Här skulle kanske en akademiskt skolad skribent fogat in en idéhistorisk redogörelse med exempel som de anonyma medeltida balladerna, de romantiska diktarna och kanske någon antik filosof. ( Står nog något om det där i »Den romantiska texten« av Horace Engdahl, om jag inte tar fel.)] På vilka grunder är böckerna på vilka Sonja Åkesson står som författare tillsammans med Jarl Hammarberg(-Åkesson/ Jarlo Martelmonto) , uteslutna från hennes Samlade dikter och varför är inte tillsammansdikten som ingår i någon av de senare samlingarna, om nu uteslutningsgrunden för tillsammansböckerna var att de är skrivna tillsammans med någon annan, då också utesluten? Här vill jag säga att jag tycker bättre om den första av deras tillsammansböcker, den som har titeln »Strålande dikter/ nej så fan heller«, än de som de författat ensamma. Tycks på något sätt ha bättre fokus än Jarls egna böcker & Sonja tycker jag visserligen om men föredrar att läsa henne i små doser. Egentligen var det något om tänkandet jag skulle fundera på idag, men dt hör väl på något sätt till tänkandets natur, att det oundvikligen irrar runt och avviker från ämnet..