Omega

Göteborgs-Postens Amelie Björck recenserar Johannes Anyurus nya diktsamling »Omega« »... jag ställer mig under det/ lilla utskjutande taket och suger tillbaka portkoden/ baklänges in i fingrarna, in i mörkret som finns/ längst inne i vistelsen, längst inne i Skapelsen där/ stillheten är som obsidian och svarthåriga änglar/ bugar sig och betar av en växt lika klar och spröd/ som den första isen ...« låter iallafall mycket trevligare än Bob Hanssons tandborste. Vad nu han ska nämnas i alla recensioner av poeter som tagit ton på scenen för?