agneta enckell (för femte? gången)

så idag köpte jag då innanför/utanför-boken. naturligtvis för tidigt att uttala sig slutgiltigt. Enckell är för mig en framkallningsdiktare, under läsningen framkallas idéer om dikter, också det har hänt att jag plötsligt fått fason på helt bångstyriga dikter. en annan sådan författare är Birgitta Trotzig (i än högre grad) och Peter Sandelin förstås och åtminstone under en period i mina tonårsår: Vilhelm Ekelund. Huruvida dessa framkallade dikter har den inneboende kraften att framkalla något hos andra - tja, det vet jag ju inte, än iaf. Tänker på den kraftsamling som tycks ske innan varje bok som gör att böckerna fått varsitt egna sätt att imponera på (»åter« har jag tyvärr inte läst) (men vi hoppas naturligtvis att det inte dröjer lika länge innan vi får se nästa bok) . debutbokens något kantstötta mentalsjukvårdsporslin, berättelserna om Pipa i »rum:berättelser«, »med en ömhet så stor», spår av Cage och Celan & mammans målade naglar i »sitt ansiktes avtryck, eller stenens begär« --- se också tidigare enckellposter här på purpur den här eller den här, exempelvis..